studentbackpackerdrömmen

I skrivande stund sitter jag i Kambodja. Vilken sjuk mening för den lilla flickan från Sideby att skriva. Det är tyst och lugnt runtom mig, det nästan känns lite som hemhemma. Om man ignorerar AC’n som blåser på för livets fulla mening.

Hotellets datasystem låg nere när jag checkade in så jag fick ett eget rum istället för en dorm. Betalade därmed 6€ för eget rum med eget badrum och eget kylskåp på ett ho/s/tel med bra pool. Studentbackpackerdrömmen.

Efter en vecka i Asien (som känts som en månad) slog kultur-bakisen till idag. Idag har i huvudsak bestått av en .. intressant bussresa på 6 timmar från tempelstaden Siem Reap genom kambodjanska landsbygden till huvudstaden Phnom Penh. Väl framme har jag bara legat på rummet och existerat. Inte gått runt på stan, inte blivit överröst med intryck.

Det kan behövas. Under 70-talet mördades mellan 1.5-3 miljoner människor i Kambodja och imorgon ska jag till dödens fält & fängelse S21 för att ta del av historien.

15302427_10209757729799074_167216618_o15293220_10209757727559018_2142148318_o15271426_10209757730399089_1008332484_o

THE UNSEEN MUST SEE’S OF WELLY

img_20160712_103827

Jag har bott i Wellington, NZ i 119 dagar/17 veckor/nästan 4 månader. Idag markerar starten på sista veckan här och precis som jag misstänkte för 118 dagar sedan sitter jag nu här, med en lång lista på must do’s här i stan. Detta är mina pinsammaste punkter and I shall tell you why.

  • Parliament Building. Varje dag på väg till skolan går jag förbi den. Otroligt vacker byggnad. Den är bokstavligen 3 kvarter bort men har jag vart dit? Nej.
  • Botanical Garden. Jag kan se den från min lägenhet. Det krävs att jag går 500 m i uppförsbacke för att ta mig dit. Har jag varit? Nej.
  • Te Papa – Nationalmuseum. Vill man bara se ett museum i NZ är det detta som gäller. Jag passerar det varje söndag när jag går till the farmer’s market. Har jag besökt det? Mjo, första och andra våningen. Men det finns sååå mycket mer. Och jag gick bara in för att lindra mitt samvete.
  • Te Ahumairangi Hill. Det första jag ser när jag tittar ut genom mitt fönster. Det första jag besökte när jag kom hit i Juli. Blev kär, och lovade jag skulle komma tillbaka. Gjorde jag? Såklart inte.

162 timmar kvar Josefin. Det är dags nu.

img_20160712_111501

THE TRUTH TO BE TOLD

2016-07-05 22.21.20.jpg

Första bilden jag tog från min lägenhet i Welly. Otroligt vackert, jag var fantastiskt jetlaggad och otroligt taggad / First picture from my apartment in Welly. Increadibly beautiful, I was insanely jetlagged and crazy excited

[english way below] 

Idag är första dagen på sista veckan här i Wellington. Jag skulle ljuga om jag sa jag inte är livrädd för vad som komma skall (backpacka i Asien) men jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte är glad att detta kommer till ett slut.

I åratal har jag hört folk berätta de mest otroliga historierna om när de varit på utbytestermin. Jag har dröm om den dagen då det är min tur. Det har varit så hype’at i mitt huvud, och i och med att jag hjälp utbytesstudenter i min egna skola och efter att ha sett dem ha en fantastisk utbytestermin har det inte riktigt hjälp att lugna hypen.

I’m sticking to telling the truth here. Jag har inte haft den mest fantastiska upplevelsen under min utbytestermin. Det har varit roligt och häftigt, visst, men jag tror folk är rädda för att erkänna att det kommer till en punkt där man bara vill åka hem igen. Som att det skulle vara ett misslyckande av nåt slag att känna så.

Jag ångrar inte en sekund att jag kommit till Nya Zeeland på utbytestermin men jag är inte säker på att jag skulle rekommendera att komma hit åt någon annan. Åtminstone inte under den tiden på året jag varit här (juli-november). Som folk från norden är väldigt medvetna om, vädret och mörkret spelar stor roll på hur man mår. Mer än man kanske är villig att erkänna. Men man överlever, för man vet att det kommer ljusare och varmare tider. Det är här det är viktigt att förstå, att för mig kommer inte dessa tider. Inte på jävligt länge. Jag är fast i nån efterbliven cykel av vinter-vår-vinter-vår-vinter-vår. Exakt så många gånger och exakt i den ordningen. Det är inte hållbart i längden vet ni. Och att se vänner runtom i världen uppleva ändlösa somrar hjälper inte.

Men det är såklart inte bara vädret. I skolan hemma, Jönköping University, tar vi hand om utbytesstudenter på ett sätt som jag misstänker många universitet inte gör. Utbytesstudenter är inte bara där. Som djur på zoo typ, som det känns som att jag är här. På mitt universitet har vi en väldigt strong student involvement (jag vet inte vad det heter på svenska) (jag skrev just svänska och skämdes otroligt, min svEnska har alltid varit väldigt bra men man känner hur det försvinner i och med studier på engelska). Hur som, alla är involverade på ett eller annat sätt – även utbytesstudenter. De är en del av studentlivet och det är precis vad man inte är här. Och det är fruktansvärt konstigt för mig.

Trots detta negg är jag tacksam över att jag fått möjligheten att komma till Wellingon. Jag kan inte förneka att jag träffat några helt fantastiska människor och sett otrolig natur som människor drömmer en hel livstid att se. Men jag är väldigt väldigt taggad på att börja resa och småningom komma hem till mitt liv som stått på paus i ett halvår. Jag gör inget av värde här längre och det är då man vet det är dags att gå vidare.

IMG_20161031_100034.jpg

This day marks the start of the last week here in Wellington. I would lie if told you I’m not terrified for what’s to come (backpacking SE Asia), but I would also lie if I told you I’m not glad it’s coming to an end.

For years, I’ve heard people tell the most amazing stories about when they’ve been on exchange. I’ve been dreaming about the day when I get to go on exchange myself. It’s been so hyped in my head, and as I’ve helped people that have been on exchange in my school and seeing them have such a great time hasn’t helped to not hype it.

I’m sticking to telling the truth here. I have not had the most amazing time of my life on my exchange. It’s been fun and cool yeah, but I think people are scared to admit that it comes to a point where you just wanna go home again. Like it would be a failure of some sort.

I don’t regret a second going to New Zealand on exchange but I’m not sure I would recommend anyone to come here. At least not for the semester I’ve been here for (july-november). As people from the northern Europe, you guys know how much the weather and the darkness of the seasons effects you? More than you might want to admit. But you survive it all, because you know there are lighter and warmer times to come. But see, these times haven’t been nor are coming for a good while for me. Winter, spring, winter, spring, winter, spring. That’s the season cycle I’m in right now. THAT SHIT AIN’T SUSTAINABLE. And seeing people enjoying endless summers around the world whilst being stuck in this strange season cycle hasn’t been helping much.

But it’s not all just the weather. In my uni back home, Jönköping University, we take care of exchange students in a way that I doubt many universities do. Exchange students are not just there. Like animals at a zoo, which is what I feel like here. At my university we have a very strong students involvement committee – more or less everyone is involved in something and this goes for exchange students as well. They’re a part of the student life and that is exactly what I am not here. And that’s just really fucking strange to me.

Despite this trashing, I’m grateful that I got to have gotten the opportunity to come here to Wellington. I can’t deny the fact that I’ve met some amazing people and seen some amazing nature that people dream an entire lifetime to see. But I’m just really really excited to start traveling and eventually come home to my life that’s been on pause for the past half year. I don’t really do anything of worth here anymore. And that’s when you know it’s time to leave.

 

THE OFFERINGS 🍴

ska%cc%88rmklipp-2016-10-30-21-35-58

Kontext. Mottagaren bor i samma studenthus som jag där vi delar lägenheter. Kontext. Mottagaren är vegan.

Det bästa med vänskap, tycker jag är vad man kan ge varandra. Om det så är stöd, skratt eller mat. Fan vad vänner är ett roligt koncept egentligen.


Context. The recipient and I live in the same student hall building, a hall where we share apartments. Context. The recipient is vegan.

The best thing about friendship, is in my opinion what you can give to each other. Support, laughter, food, you name it. But honestly though, the whole friendship concept is a damn strange thing. I will elaborate on that later on, but if you think about it, you really just chose humans to in a sense look after. Hmh.

THE CRUCIAL TIMING 🕗🕡🕓

Skärmklipp 2016-10-30 16.18.19.png

4 Juli -25 September funkade min hjärna på följande sätt.

  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 21 och om man tar 1an så vet man klockan är 11 i Sverige, och plussar man på 1 så vet man klockan är 12 i Finland.
  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 15 och 5an betyder klockan är 5 på morgonen i Sverige, och plussar man på 1 så vet man att klockan är 6 i Finland.

26 September – 29 Oktober funkade min hjärna på följande sätt.

  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 21 (9) och om man plussar på 1 så det blir tio så då vet man klockan är tio på förmiddagen i Sverige, och plussar man på 1 så är klockan elva i Finland. 
  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 15 (3) och om man plussar på 1 så blir det 4 så då vet man klockan är 4 på natten i Sverige och plussar man på en vet man klockan är 5 i Finland.

30 Oktober – 12 November kommer min hjärna funkade på följande vis.

  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 21 (9) på kvällen. Det är 12 timmars skillnad till Sverige vilket betyder att det är 9 på morgonen i Sverige, och plussa en timme så vet du det är 10 på morgonen i Finland.
  • Okej. Här i Wellington, NZ är klockan 15 (3). Med 12 timmars skillnad är klockan 3 på natten i Sverige, och plussa en timme så vet du klockan är 4 i Finland.

Jag gillar inte klockor som visar alla tider. Jag kan själv. Vittu.

time_95

4th July – 25th September, my brain worked like this.

  • Alright. Here in Wellington NZ it’s 9pm (21.00) and if you take the 1 you know it’s 11.00 in Sweden, and if you plus one hour you know it’s 12.00 in Finland,
  • Alright. Here in Wellington NZ it’s 3pm (15.00) and the 5 means it’s 5am in Sweden, and if you plus one you know it’s 6am in Finland.

26th September – 29th October, my brain worked like this.

  • Alright. Here in Wellington NZ it’s 9pm and if you add one you know it’s 10 but AM in Sweden, and if you add another you know it’s 11am in Finland.
  • Alright. Here in Wellington NZ it’s 3pm and if you add one it’s 4am in Sweden and 5am in Finland

30 October – 12th November my brain will be working like this.

  • Alright. Here in Wellington NZ it’s 9pm. It’s now a 12h time difference which means it’s 9am in Sweden and if you add one hour you know it’s 10am in Finland.
  • Alright. Here in Wellington NZ 3pm. With 12h time difference it’s 3am in Sweden and adding one it’s 4am in Finland.

I don’t like watches that show all times in different cities at all (although I have one on my phone but don’t tell anyone). I like counting it myself. I’m a big girl, goddamnit.

THE TIME DIFFERENCE PROJECT

img_20161030_145838

[english way below] 

“Josefiiiiin! Skyyype!”. Klockan är 12 här vilket betyder att ingen hemma borde vara vaken eftersom klockan är 01.00 där. Jag har blivit rätt duktig på att räkna ut tidsskillnaden in the blink of a second efter mina fyra månader här i Nya Zeeland. Det är min bästa vän som är måttligt bedrucken och saknar mig. Jag saknar honom också, vi skype’ar i en timme och när han ska gå och lägga sig inser han att det blivit vintertid och har en timme till. Han bor i samma korridor som jag gör normal sett och jag får en liten rundtur av mina väldigt bekanta väggar och golv. Får lite hemlängtan men vet att efter en vecka hemma kommer jag längta bort igen.

Om exakt två veckor har jag anlänt till Melbourne, Australien. Då är tidsskillnaden till studiestaden, studiekompisarna och pojkvännen i Sverige 10 timmar igen. 9 timmar till familjen och äldre vänner i Finland. Två veckor senare, i Asien, är skillnaden mellan 5-6 timmar.

Ni skulle sett mig när jag kom till Nya Zeeland. Man har inte upplevt jetlag innan man åkt till andra sidan jorden, jag var inte människa på en vecka. Kunde inte sova ordentligt förens tre veckor in.

På väg hem igen blir det nice. Det är lättare att flyga tillbaka i tiden. Plus att tidsskillnaden betas in i perioder. Ärligt dock, jag gillar hur fuck up man blir. När jag kom hem från sommaren i USA förra året landade jag i Stockholm vid 23.00 och nästa tåg till Jönköping var 06.00. Eftersom jag gillar äventyr och att spara pengar satt jag hela natten på Arlanda och pratade med en annan resande som hade samma problem. Han hjälpte mig och mina väskor ombord på tåget (evigt tacksam, be good people guys), och när jag väl kom fram till Jönköping nästa morgon var det min bästa väns födelsedag. Dagen efter hade jag styrelsemöte, jag var helt slut och livet var igång. Älskade det. Åtminstone när det är resultat av resande.

Det blir liknande nu – jag landar i Stockholm 21.00 och tar ett nattåg till Jönköping vilket gör att jag är framme vid 05.30. Alla som bytt tidszon vet att regel nummer 1 är att inte gå att sova förens på kvällen oavsett hur trött du är. Det kommer bli en kul dag, jag är redan taggad.

“Josefiiiiin! Skyyype!”.It’s 12pm here which mean no one back home should be awake since it’s 1am there. I’ve become pretty good at calculating time differences in the blink of a second after my four months here in New Zealand. It’s my best friend that’s appropriately intoxicated and is missing me. I miss him too, we Skype for an hour or so and when he’s about to go to bed he realized that  he gained an hour due to the incredibly annoying time shift stuff that happens every now and then. He lives in the same corridor as I do back home so I get a little tour of the familiar walls and floors. I start missing home a bit but I already know I will long for something new after being home for a week.

I will be in Australia in exactly two weeks. Melbourne. From there, it’s gonna be a 10h time difference to the city I study in, to the friends I have there and my boyfriend. It’s gonna be 9h to my family and my friends from earlier. It’s kinda retarded that there is a one hour time difference between Sweden and Finland but I am not powerful enough to change that yet.

You should have seen me when I got to New Zealand. Boy, you have not experienced jetlag before you travel to the other side of the world. I was not a functional human being for the first week and I couldn’t sleep somewhat normally until three weeks later.

On the way home it’s gonna be nice though. It’s easier to fly back in time. Also, as I’m traveling in Asia in between it will come back in periods. Honestly though, I kinda like how fucked up you get by the time difference. When I got back to Sweden after my summer in USA last year I arrived in Stockholm at 11pm and there was no way of getting to my city until 6am. As I like adventures and saving money, I spend the whole night waiting in the airport, talking to a guy having the same problem. He later helped me and the bags get onto the train (forever grateful)(be good to one another guys) and when I arrive in my city, Jönköping, it was my best friends birthday. The day after I had a board meeting and life was rolling again and I was exhausted. Loved it. At least when it’s an result of traveling.

It’s gonna be pretty similar now – I arrive in Stockholm by 9pm and will take a night train to Jönköping which will arrive in 5.30am. Everybody that has ever change time zone know that rule nr 1 is to not go to sleep before the night no matter how tired you are. That’s gonna be a fun day and I’m already excited.

 

 

THE TE PAKI SANDSURFING

14894382_10209444879098002_282822034_o

img_20161022_173524

[english way below] 

Jag är livrädd för vatten. Nu menar jag inte duschar eller pooler – jag menar sjöar, eller ännu värre – sjöar och oceaner. Att inte veta vad som kan finnas i och vad de skulle kunna göra åt mig är för mycket att hantera och jag tänker att om jag kan undvika en panikattack så är nog det smarta valet att göra det.

Å andra sidan älskar jag stränder men let’s face it – jag är från nordeuropa så en solbränna kommer inte hända, jag kanske bränner mig på sin höjd. Det är sanden jag älskar. Förra veckan hyrde mina vänner och jag ett strandhus i Papamoa, Bay of Plenty, NZ (nordkusen på nordön) för vårt plugglov. Medans de spenderade mesta tiden i vattnet grävde jag ett hål på stranden djupt nog för att hela min arm skulle få plats (jag har video ifall ni vill ha bevis men ni får helt enkelt lita på mig just nu).

Senare samma vecka åkte jag och två vänner på en roadtrip till den nordligaste delen av NZ – Cape Reinga. Trots att det var otroligt vackert var inte det höjdpunkten på min resa. Te Paki Sand Dunes var. Cirka 15km före Cape Reinga men på samma väg (det finns bara en men ändå haha) såg vi en skylt som sa ”giant sand dunes” och vi typ ba ”vafan, varför inte”. Till och med vägen dit var galet vacker. Vägen gick genom inhägnader med får och kor som vandrade runt i vackraste landskapet. Efter att vi följt vägen ett par kilometer uppenbarar sig de mest enorma sanddynerna i horisonten. Skulle jag inte vetat bättre skulle jag trott jag var i Sahara. Fantastiskt förvirrande upplevelse.

När vi kommer fram bestämmer sig mina vänner att vi ska hyra en sandbard och jag övertalar migsjälv att inte fega ut ”det är bara sand, vad är det värsta som kan hända”. Vi börjar gå mot sanddynerna och börjar inse hur stora det faktiskt är. Medan vi går upp för första kullen inser vi att det inte bara är astunge – det är också världens sandstorm på gång. Och vet ni, landstormar kanske verkar kul och så i början men tammetan vad de gör ont (de gjorde också sönder min kamera).

Nästa kulle vi besteg var helt sjuk. Vi var bokstavligen talat tvungna att krypa uppförs, som ograciösa spindlar medan sanden försöka blåsa ner oss. Vi fick senare veta att dessa sanddyner är upp till 100m höga.

Tredje kullen var min höjdpunkt på dagen. Eftersom det var den högsta sanddynen i områden kom vi fram till att vi borde kunna se havet om vi klättrade upp för den. Vad vi inte visste var att vinden skulle vara ännu starkare än vi någonsin kunnat ana. Vad vi inte heller visste var vi skulle se den mest spektakulära utsikten. Jag kravlade över till andra sidan av toppen och bestämde mig för att skrika så högt jag bara kunde – det är så bra jag kände mig just då.

Sen det att jag ännu 6 dar senare har massa sand i mina öron är inte så relevant.

img_20161028_215834

I am terrified of being in water. I’m not talking about showers or pools – I’m talking about lakes but even worse – seas and oceans. The unknowingness of what could be in it and what it could do to me is too much to handle and if think that if I can avoid a panic attack, the smart choice would be to do so.

On the contrary, I love beaches but let’s face it – I’m from northern Europe so a tan is just not going to happen, I might get a burn at most. It’s the sand I love. Last week my friends and me rented a beach house in Papamoa, Bay of Plenty, NZ (north coast of north island) for our study break. Whilst they spend most of it in the water, I dug a hole in the beach large enough to fit my whole arm (I have a video if you want proof but for now, you just have to take my word for it).

Later that week, two friends and I went for a road trip to the very north tip of NZ – Cape Reinga. As beautiful as it was, that was not the highlight of my bad. The Te Paki Sand Dunes were. Located about 15km before Cape Reinga but on the same road (there really is only one haha), we saw a sign saying “giant sand dunes” and we were like “sure, can’t hurt”. Even the drive there was insanely beautiful. The road went through farmland with sheep and cows wandering around through beautiful scenery. After following the road for a few kilometers, the most amazingly massive sand dunes appear in the horizon. If I didn’t know better, I would have thought I was in Sahara at that point. Confusion at its finest.

As we arrive to the start of them, my friends decide we are gonna rent a sandboard and I’m convincing myself not to chicken out “it is only sand, what is the worst thing that could happen”. We start walking towards the sand dunes, only to realize just exactly how massive they are. As we walk up the first hill we also realize that not only is it exhausting – there is also an insane sandstorm going on. And let me tell you, sandstorms seem fun at first but goddamnit they hurt (it also broke my camera).

The next sand dune we climbed was crazy. We literally had to crawl up like a ungraceful spider while the sand was trying to blow us back down. We later learned that these sand dunes are up to 100m high.

The third hill was the highlight of my day. Since it was the tallest dune around, we figured that we would see the ocean if we climbed it. What we didn’t know was that the wind would be stronger than we could ever imagine up there. What we also did not know was that it was the most incredible view. I crawled over to the other side of the tip and decided to scream as loud as I could – that’s how good I felt in that moment.

The fact that I still, 6 days later, have sand in my ears is not relevant.

img_20161023_201101

THE SELFIE INDICATOR

img_20161028_131142

[english below] 

Vad jag tänker berätta är rätt roligt men också rätt ledsamt. Det representerar väldigt bra generationen jag är uppväxt i eftersom det reflekterar värderingar som delas av många, även om många inte vill hålla med. Vilket är rätt logiskt eftersom.. Det är inte de mest fantastiska värderingarna.

När jag tittar tillbaka i mitt instagramflöde (väldigt nittiotalist redan där) kan jag se vilka perioder av mitt liv jag varit riktigt lycklig, beroende på hur många bilder av mig där finns.

Det är inte rocket science – när jag inte är lycklig vill jag inte ta bilder än mindre vara i bilderna. Jag tar generellt sätt mindre bilder när jag inte är lycklig och jag är säker på att det finns en faktiskt psykologisk anledning för det. Nu vet jag inte om värderingar är det mest lämpliga order. (här nös jag två gånger i rad och jag var tvungen att sluta skriva för en stund och uppskatta nysningarna eftersom det händer så sällan och jag älskar känslan)

Okej, var var jag.. Värderingar. Kanske inte det bästa ordet. Vad jag försöker säga är, att vi är så himla bekymrade över att alltid visa våra glada liv och aldrig våra svagheter eftersom vi har nån fix idé att vi är mindre värda ifall vi visar våra inte så starka moments. För ett tag sedan la jag upp en bild på min snapchat story av mig döendes på min soffa då jag hade grym mensvärk. En vän svarade med att undra – wow, varför gjorde du det?

Får vi inte visa när vi lider? Det är riktigt fuckat hörni, och jag gillar det inte. Jag vill att vi ska kunna visa och dela med oss av när vi lider och har problem för hur fan ska vi annars kunna jobba igenom det?

För att analysera den gråa selfien, det betyder att trots att jag är lycklig har jag också en väldigt grå dag till följd av den simpla anledningen att jag har en tenta imorgon och jag har verkligen noll motivation till att plugga. Det är också en påminnelse till mig själv att jag desperat måste klippa mig.


What I’m gonna tell you is kinda funny, but also a tad of sad. It is also very representative of the generation I’m brought up in as it reflects values shared by many, although many wants to argue that these values are not shared by them. Which makes sense, because.. It’s not the most attractive values.

When I look back in my instagram feed (it starts off very 90’s baby) I can tell what periods of my life I’ve been truly happy, depending on how many pictures of me there are.

It’s not rocket science – when I’m not happy I don’t wanna take pictures nonetheless be in them. I take less pictures in general actually and I’m sure there is an actual psychological reason for this. Now, I don’t know if value is the most appropriate word. (i just sneezed two times in a row here so i had to stop for a second to appreciate the sneezes, since it rarely happens and i love the feeling)

Right, where was I.. Values. Maybe not the best word. What I’m trying to say is, that we are so concerned about always showing our happy lives and never our flaws since we believe that we are of less worth if we were to show our not so strong moments. A while ago, I put a snapchat on my story of me dying of period pains in my couch. A friend answered saying – wow why did you do that?

Are we not allowed to show when we are suffering? That’s fucked up guys and I don’t like it. I want us to be able to show and share pain and struggles because how the fuck are we otherwise gonna be able to work through it?

To analyze the gray selfie, it indicates that whilst I’m happy, I am also having a very gray day for the simple reason that I have an exam tomorrow and I reaaaaaally don’t have any motivation to study. It is also a reminder to myself that I desperately need to get a haircut.

the språk/language dilemma

Det vore logiskt att blogga på engelska i och med att majoriteten av mina vänner inte förstår svenska. Samtidigt vill jag att även att folk jag inte känner ska kunna läsa utan svårighet och extra besvär. För även om jag talar och skriver flytande engelska drar jag mig från att läsa bloggar på engelska. Så är det bara. Jag undrar om det finns något sätt jag skulle kunna göra både och. Uppenbarligen skulle jag alltid kunna skriva på båda språken men det känns lite extremt med.

Jag vet inte hörni. Inputs?

It would make sense to blog in English as the majority of my friends don’t understand Swedish. At the same time I want people that I don’t know to be able to read without struggling and making an extra effort. Because even though I speak and write English fluently, I don’t feel the incentive to read blogs in English. That’s just the way it is. Obviously I could just write in both languages but that feels a bit extreme as well.

I don’t know guys. Inputs?

THE INTELLIGENT ILLUSION

14894641_10209439271597818_1178190535_o

Obviously I spend more time looking for a slide with information that looked complicated to show in the picture, than actually reading that slide. That’s what people do. And that’s okay. It’s up to the other people to realize that that is most times the case and not feel bad about their own accomplishments the very second they see someone doing they perceive as difficult. Most times, it’s just an illusion.

I really love the map in the background though. And the milkshake – vanilla bean & oreo. Mmmyeah

THE VERY FIRST EXAM

14881234_10209429421231565_860803120_o

I woke up at 6am this morning. I figured, it’d be stupid to oversleep my very first exam here at Victoria University of Wellington. After all, I had studied for like, a solid 2 hours for it so I felt appropriately prepared. Some last minute revising, and I should be all good. All I needed was to pass and passing meant 40% which is easy piecy banana pancakes seeing how it’s 60% back home.

By 1pm I had read through my oh so excellent notes and got really tired. I’m just gonna lay down for a second. By 2pm, I wake up, wondering what year it is, only to realize my exam starts in 30 minutes. Fuuuuuuuuuun

So I get there, only to find out I’m the completely wrong campus. Well didn’t that just start great, I think as they allow me to stay in this room. A few minutes later, I get the exam and I start writing, realizing I don’t know enough about these topics. Whilst whispering to myself you only gotta pass you only gotta pass, I started writing the things I did know. That’s when I realized that my self worth is not defined by if I can remember what the three typical heroes of signature stories represent. After this realization, I felt pretty good again and decided to wrap it up.

How was your day?

THE GLOBAL SKYPE

14454107_10209145231767006_987842608_o

One in Canada having dinner, the second in Sweden just about to go to bed and then me here in New Zealand having breakfast. These are two of my best friends back home. You know these people that you haven’t talked to in ages but then once you talk, it’s like nothing changed? Appreciate those fuckers. They mean the world to me. Lol get it – the world? 

THE HAPPY COMBINATION

14467136_10209137187525905_1776769071_o

Besides the holy trinity (my family, my boyfriend and animals), there are two things that makes me truly happy in life. One of them is flowers. Not too uncommon, most people enjoy them. But the second, oh the second guys.

I love maps. Like looooove them. You can study them for ages and you will still find new exciting discoveries every time. The other day I found out that the distance between Cape Reinga, the very most northern tip of New Zealand, and Auckland is close to the distance between Auckland and Wellington. Please, do yawn so everybody can see it, I don’t care, it’s your loss tbh. Even just the word itself makes me happy. Maps. Seeing how both flowers and maps (nb. plural) are in the picture tells a lot about the current state of mind.

THE CABLE CAR

14454042_10209137068642933_2080096206_o.jpg

Besides being the coziest little capital in the world, there is one thing Wellington is known for and that would be it’s iconic, bright red cable car. Other than being old, I’m not really sure what makes it so iconic but I usually just play along. The cable car runs from Lambton Quay in the Central Business District up to the Botanic Garden and hear me out – it saves you a great trouble of uphill walking. I took it once not too long ago but I wasn’t that blown away. See guys, that’s a really funny joke because Wellington is known for being superfuckingwindy. And it really really is.

The view was nice though, and if you are going to the Botanic Garden (which you have to because it’s absolutely beautiful), it’s definitely worth saving those breaths for the garden. If you ever happen to pass by New Zealand I mean. Which you should. Well, actually let me get back to that another time. NZ is kinda hyped.

THE GLACIER OF MINE

14455932_10209136990600982_1916674077_o.jpg

Guys. GUYS. Guuuuuuyyyys.

The other week, we were in a town that doesn’t really have a name because all there really is to it is the Franz Josef glacier. I remember reading about it many years ago thinking “what a pity, I’ll never make it to my glacier”. You can tell this was a long time ago because my nickname at that point was Josef and I considered it my glacier. Seriously though, if you remember me as Josef, you must know me from when I lived in Vasa and that’s starting to become a while ago.

When hiking tour company asked us if we wanted to take the helicopter to go for a hike on the glacier, my first thought was “eh I’m from Finland, I’ve seen ice before in my life and to be honest, it’s not that fucking exciting”. It was my second thought as well. But after some good marketing, I realized that gah “how many times in life do you get the chance to hike on a glacier, and i mean, they are melting after all”. The marketing was that they were very very clear about making sure we knew that 80% of the time the tours don’t happen because it is to bad weather making it dangerous to go up there. Obviously, we were lucky and unfortunately I was 300NZD poorer. At least the picture above got appropriately many likes on facebook, seeing how that’s all that matters.

THE QUEENSTOWN LUGE

14446482_10209136898118670_1983046503_o

One day you blink and wops, there goes 6 months.

It’s a cool picture, right? It’s taken from a lift on a mountain in Queenstown, New Zealand where I happened to be a few weeks ago. We were on our way up to the very top of the mountain to take the luge down. Yeah, I din’t know what a luge was until I sat in one either. A luge is like a little cart without a motor that you race down with while trying not to kill yourself, insanely fun! I have to tell you though, I was  t e r r i f i e d  during the short life ride up. Damn, life ain’t easy when you’re scared of so much but you know what I realized the other day? It’s okay. It’s so fucking okay.